mandag 27. mai 2019

REVOLUSJONEN

Jeg har hørt forfatter og slam-poet Fredrik Høyer lese diktet sitt Revolusjonen under Norsk Litteraturfestival på Lillehammer, og det er virkelig verd å ta en titt på.

Ikke det samme å lese som å høre det framført - men likevel. Du finner det her og jeg legger det under her på bloggen. Bare å glede seg over, - håper jeg får oppleve han flere ganger, for det var stort.

Litt mer om Fredrik Høyer finner du på nettsida til Norsk Litteraturfestival.






REVOLUSJONEN KOMMER IKKE TIL Å STREAMES PÅ SOSIALE 
MEDIER

Du kommer ikke til å være hjemme, bror
og søster,
ikke på hytta –
du kommer ikke til å i et ledig øyeblikk
glemme at du er opptatt,
ikke
flikke opp, scrolle ned og/eller stikke av
kjapt for å måtte ta en telefon

Du kommer ikke til å få et push-varsel fra VG-appen eller NRK,
for Revolusjonen kommer ikke til å bli dekket
av noen!

Du kommer til å nøle
og tro den er galskap, først –
ikke skjønne

Ingen Arabisk eller pan-asiatisk vår eller høst kommer til å bli lagret, 
bokmerket eller tagge personer i din omgangskrets

Du kommer ikke til å få tilgang til updates i én måned dersom du 
betaler 1 krone
Ikke to venner eller navn du kjenner igjen
sammen med en annen du ikke har sett siden videregående
kommer til å nevnes på toppen av innlegget som får deg til å brenne i 
enighetens flamme

Ingenting vil bli mer synlig for deg
eller andre
hvis revolusjons-annonsen blir sponset i en plan du kan kjøpe
Du kommer ikke til å trenge 
enda en datapakke til 79 spenn denne måneden
Ingen revolusjon kommer til å bli anbefalt for akkurat *deg*,
den kommer ikke til å være i oppløsning
nok for en iPhone-skjerm

Du kommer ikke engang til å vurdere
om du vil joine
DET BARE SKJER:

Revolusjonen
kommer ikke til å ha retningslinjer for personvern eller vite om dine interesser,
kjenne igjen fjeset ditt –

Du kommer ikke til å ha et sympatifilter med Revolusjonens flagg 
lett tilgjengelig klargjort for deg
over profilbildet
Revolusjonen kommer ikke til å starte med at du blir forklart verden på
en kortfattet måte
i form av oversiktlige grafer;
lættis katter;
hvordan lite reflekterte og smågale venstre-liberals blir intervjuet på 
gata
hvis du er logaritmisk regnet ut til å være innenfor en viss 
sannsynlighetsområde for sånne politiske preferanser,
vise muren i Mexico
eller la siden "College Humor" lære deg om kapitalismens hemmelige 
og egoistiske mekanismer forklart med undertekst i store bokstaver

Revolusjonen kommer ikke til å være en dritt sexy,
bror og søster,
Selv om dansen vil veilede deg
Ingen kan forklare deg Revolusjonen

eller lære deg om dens health benefits
Ingen kommer til å anbefale eller invitere deg

Du kommer til å stå, reise deg i understanding
og simultan-oversette
Synge Jordmorens sang

Revolusjonen
Kommer ikke til å kjempes fram
eller bli fight'a

Revolusjonen
kommer ikke til å bli delt, like'a eller *likt* eller "hjertet" eller trist-fjeset, 
vote'a ned eller kommentert –

Revolusjonen kommer ikke til å bli vist på en treminutters video som 
loader
en ny revolusjon
umiddelbart etter den første
eller hvis du ikke rakk å trykke "avbryt" eller ble avbrutt av reklame for 
f.eks. Findus du ikke Ad-block'a vekk

Revolusjonens sanne ansikt kommer ikke til å godkjennes av Facebook

Den kommer til å sees

Revolusjonen kommer ikke til å spres
Du kommer ikke til å måtte vente
på grunn av HBO Nordic eller Netflix eller Get eller NextGenTel

Ingen vil stemt ned
Ingen sanger eller Marseillaiser eller Internasjonaler kommer til å synges på Norske Talenters YouTube-kanal

DU KOMMER TIL Å BYTTE FREKVENS
OG LYTTE SPENT TIL URGAMLE GÅTER
blåse såpebobler

Og til slutt forstå
i form av elektriske låter
hvordan kroppen er i en yogapositur
som heter "akkurat nå" og *navnet ditt* på sanskrit-indisk
åpner seg;

hvordan de helbredende vingene til evige Isis folder en varm dundyne 
over DEG
på stadig nye måter

Revolusjonen kommer ikke til å bli streamet!

Revolusjonen kommer til å være umulig å fornekte
rett opp og ned real-time
high def
hyper live-feed
direkte, NÅ
faen meg VR-brille i HD med jævla 3D-briller tredd utenpå EKTE

Revolusjonen kommer ikke til å bli TV-sendt eller spres ut med noen 
algoritme,
ikke på fibernettet til noen,
den skjer her.
Den skjer LIVE –

Revolusjonen kommer til å skje i HJERTET

lørdag 13. april 2019

VI TRENGER BLOMSTRING NÅ

Se denne fantastiske videoen av en bønnespire som vokser fram! Det er deilig å tenke på at våren nærmer seg. Bare å nyte!

Her er lenken til youtube. Ikke glem å få med lyden, da!

lørdag 29. september 2018

EN BETRAKTNING

Tomas Tranströmer, Sveriges store poet, vant Nobelprisen i litteratur og har en gang besøkt Tromsø under Ordkalotten litteraturfestival i 2003. Han var rammet av slag i de siste leveårene og kunne ikke snakke, men hans kone Monica oversatte det han sa ved å lese han i hånda, og dette gjorde stort inntrykk på alle som hørte på. 

Jeg kjenner for lite til diktene hans, og tror jeg tar med meg noen verk neste gang jeg besøker biblioteket. Diktet Schubertiana ligger i dikterisk form i mitt forrige blogginnlegg, men da jeg flyttet teksten fra nett, kom den over uten skilletegn og avsnitt. Og jeg kopierer den inn her som prosatekst også, fordi jeg syns den ble lettere å lese. Anneledes.

Innholdet er svimlende. Han skriver ofte om musikk, og det er Schuberts Fantasia for to pianister som omtales her. Et fantastisk stykke. Jeg hører for lite på musikk, tenker jeg, - og det er lenge siden Schubert. Men jeg fant musikken på youtube og har lagt en lenke i det forrige blogginnlegget mitt, der diktet står i sin opprinnelige form. Kanskje er det feil å gjengi det som en prosatekst, men det er en utrolig tekst, uansett.

- Hva kan vi stole på, spør han. Hva kan vi stole på når menneskehjernens endeløse vidder er krøllet til en knyttneves størrelse? Det får meg til å tenke på dagens USA, der Trump og Senatet snart innsetter en ny høyesterettsdommer i Trumps ånd og ødelegger enda en bit av den frie, amerikanske rettsstaten med nok en konservativ gamling. Ja, da er det viktig å lese Tranströmer.

Tranströmer med datter Paula og kona Monica avbildet i Gøteborgsposten etter Nobelprisutdelingen


SCHUBERTIANA

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem. Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår. De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster. Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna. Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i något rum därborta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek. I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just den ladan i just den socknen. Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna försvinnande prick i landmassan. Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar han som får en flod att strömma genom ett nålsöga är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen. Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötslig ayxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyrahänder i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika. Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant. Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare de känner inte igen sig här. Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här. Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark, snigelspår och stålwire. Det envisa gnolandet som följer oss just nu uppför djupen.

Tomas Tranströmer

SCHUBERTIANA

Schubertiana
av Tomas Tranströmer


I kvällsmörkret på en plats utanför New York
en utsiktspunkt där man med en enda blick
kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken,
skyltförnstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av
röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger
under sex veckor över två kontinenter, styr mot just
denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i
några ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
“Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig
i rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma
skogar med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, sommar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn,
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer -
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret.

V

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,
det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ” den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avunsjukt på handlignens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som sig själv i alla förvandlingar, ibland glitrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

***

Ordet gnola på svensk betyr å nynne. Ledstången er gelenderet i trappeoppgangene som ofte mørklegges i Sverige etter kort tid fordi de ikke har billig strøm som vi her hjemme i Norge.

Musikken til dette diktet skal være Schuberts Fantasia for Two Pianos in F minor.


Den finner du her, med de nedelandske brødrene Lucas og Arthur Jussen bak flygelet.

torsdag 23. august 2018

REISE I BILDER



Over meg på bildet er vakre Narvik havn, hjembyen min.

Her er jeg fornøyd og glad, noen år tilbake!
Det jeg jobber med akkurat nå, er å blogge fra mobil under en busstur, så får vi se hvordan det blir seende ut!

FORTSATT REISE I BILDER

Her er noen gløtt fra bildearkivet:







URO

Jeg liker å reise, reise med buss gjennom lange avstander, reise med medbrakt kaffe og matpakke med røykelaks og jarlsbergost på hjembakt brød. Reise med en ipad og ei blokk og ei penn, med kamera på mobilen, sitte og se på naturen, trafikken og alle husene der folk bor. Det gjør noe med uroen i kroppen, stilner den og vekker tankene til liv mens landskapet farer forbi. Ja, jeg liker å reise.

torsdag 28. juni 2018

SOMMERUTSTILLING

Den som tar turen gjennom Malangen denne sommeren, kan stoppe og kikke på Kine Hellebust si spennende sommerutstilling som hun stiller ut i sitt eget Fjæragalleri. Den er mye påvirka av hennes tanker om det samiske og hun spør seg: - Samisk lys, finst det?

fredag 22. desember 2017

NAVN PÅ EN KATT


THE NAMING OF CATS
The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.

First of all, there’s the name that the family use daily,
Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,
Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey–
All of them sensible everyday names.

There are fancier names if you think they sound sweeter,
Some for the gentlemen, some for the dames:
Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter–
But all of them sensible everyday names.
But I tell you, a cat needs a name that’s particular,
A name that’s peculiar, and more dignified,
Else how can he keep up his tail perpendicular,
Or spread out his whiskers, or cherish his pride?

Of names of this kind, I can give you a quorum,
Such as Munkustrap, Quaxo, or Coricopat,
Such as Bombalurina, or else Jellylorum-
Names that never belong to more than one cat.

But above and beyond there’s still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover–
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

T.S. Elliot

onsdag 25. oktober 2017

MALMTUNGE SPOR

Journalistkollega Gunnar Gryås har skrevet om Ofotbanen og hjembyen min i ei bok som nettopp er kommet ut.

Jeg er i gang med å lese, spennende stoff for ei som elsker tog og jernbanespor.
Boka tar for seg historien på begge sider av grensen og forteller om det som skjedde i Nord-Sverige før Narvik ble bygd.