lørdag 29. september 2018

EN BETRAKTNING

Tomas Tranströmer, Sveriges store poet, vant Nobelprisen i litteratur og har en gang besøkt Tromsø under Ordkalotten litteraturfestival i 2003. Han var rammet av slag i de siste leveårene og kunne ikke snakke, men hans kone Monica oversatte det han sa ved å lese han i hånda, og dette gjorde stort inntrykk på alle som hørte på. 

Jeg kjenner for lite til diktene hans, og tror jeg tar med meg noen verk neste gang jeg besøker biblioteket. Diktet Schubertiana ligger i dikterisk form i mitt forrige blogginnlegg, men da jeg flyttet teksten fra nett, kom den over uten skilletegn og avsnitt. Og jeg kopierer den inn her som prosatekst også, fordi jeg syns den ble lettere å lese. Anneledes.

Innholdet er svimlende. Han skriver ofte om musikk, og det er Schuberts Fantasia for to pianister som omtales her. Et fantastisk stykke. Jeg hører for lite på musikk, tenker jeg, - og det er lenge siden Schubert. Men jeg fant musikken på youtube og har lagt en lenke i det forrige blogginnlegget mitt, der diktet står i sin opprinnelige form. Kanskje er det feil å gjengi det som en prosatekst, men det er en utrolig tekst, uansett.

- Hva kan vi stole på, spør han. Hva kan vi stole på når menneskehjernens endeløse vidder er krøllet til en knyttneves størrelse? Det får meg til å tenke på dagens USA, der Trump og Senatet snart innsetter en ny høyesterettsdommer i Trumps ånd og ødelegger enda en bit av den frie, amerikanske rettsstaten med nok en konservativ gamling. Ja, da er det viktig å lese Tranströmer.

Tranströmer med datter Paula og kona Monica avbildet i Gøteborgsposten etter Nobelprisutdelingen


SCHUBERTIANA

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem. Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår. De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster. Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna. Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i något rum därborta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek. I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just den ladan i just den socknen. Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna försvinnande prick i landmassan. Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar han som får en flod att strömma genom ett nålsöga är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen. Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötslig ayxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyrahänder i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika. Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant. Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare de känner inte igen sig här. Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här. Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark, snigelspår och stålwire. Det envisa gnolandet som följer oss just nu uppför djupen.

Tomas Tranströmer

SCHUBERTIANA

Schubertiana
av Tomas Tranströmer


I kvällsmörkret på en plats utanför New York
en utsiktspunkt där man med en enda blick
kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken,
skyltförnstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av
röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger
under sex veckor över två kontinenter, styr mot just
denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i
några ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
“Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig
i rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma
skogar med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, sommar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn,
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer -
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret.

V

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,
det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ” den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avunsjukt på handlignens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som sig själv i alla förvandlingar, ibland glitrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

***

Ordet gnola på svensk betyr å nynne. Ledstången er gelenderet i trappeoppgangene som ofte mørklegges i Sverige etter kort tid fordi de ikke har billig strøm som vi her hjemme i Norge.

Musikken til dette diktet skal være Schuberts Fantasia for Two Pianos in F minor.


Den finner du her, med de nedelandske brødrene Lucas og Arthur Jussen bak flygelet.

torsdag 23. august 2018

REISE I BILDER



Over meg på bildet er vakre Narvik havn, hjembyen min.

Her er jeg fornøyd og glad, noen år tilbake!
Det jeg jobber med akkurat nå, er å blogge fra mobil under en busstur, så får vi se hvordan det blir seende ut!

FORTSATT REISE I BILDER

Her er noen gløtt fra bildearkivet:







URO

Jeg liker å reise, reise med buss gjennom lange avstander, reise med medbrakt kaffe og matpakke med røykelaks og jarlsbergost på hjembakt brød. Reise med en ipad og ei blokk og ei penn, med kamera på mobilen, sitte og se på naturen, trafikken og alle husene der folk bor. Det gjør noe med uroen i kroppen, stilner den og vekker tankene til liv mens landskapet farer forbi. Ja, jeg liker å reise.

torsdag 28. juni 2018

SOMMERUTSTILLING

Den som tar turen gjennom Malangen denne sommeren, kan stoppe og kikke på Kine Hellebust si spennende sommerutstilling som hun stiller ut i sitt eget Fjæragalleri. Den er mye påvirka av hennes tanker om det samiske og hun spør seg: - Samisk lys, finst det?

fredag 22. desember 2017

NAVN PÅ EN KATT


THE NAMING OF CATS
The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn’t just one of your holiday games;
You may think at first I’m as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.

First of all, there’s the name that the family use daily,
Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,
Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey–
All of them sensible everyday names.

There are fancier names if you think they sound sweeter,
Some for the gentlemen, some for the dames:
Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter–
But all of them sensible everyday names.
But I tell you, a cat needs a name that’s particular,
A name that’s peculiar, and more dignified,
Else how can he keep up his tail perpendicular,
Or spread out his whiskers, or cherish his pride?

Of names of this kind, I can give you a quorum,
Such as Munkustrap, Quaxo, or Coricopat,
Such as Bombalurina, or else Jellylorum-
Names that never belong to more than one cat.

But above and beyond there’s still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover–
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

T.S. Elliot

onsdag 25. oktober 2017

MALMTUNGE SPOR

Journalistkollega Gunnar Gryås har skrevet om Ofotbanen og hjembyen min i ei bok som nettopp er kommet ut.

Jeg er i gang med å lese, spennende stoff for ei som elsker tog og jernbanespor.
Boka tar for seg historien på begge sider av grensen og forteller om det som skjedde i Nord-Sverige før Narvik ble bygd. 

tirsdag 17. oktober 2017

NOEN MENNESKER

NOEN MENNESKER
Noen mennesker
Spraker inn i livet ditt som kometen Kahoutek,
gjest fra de store, fremmede dypene der ute
hvor stjernene gror som koralløyer.
Et slep av lys feier hverdagene
ut av alle gravitasjonsfelt, de går rundt
i hodet på himmelen som øyne. Du plukker hele buketter av spraglet forbauselse.
Det blåser monsuner inn fra havet.
Det blir regntid over det tørre landskapet ditt.
Det blir grønt igjen. Det glinser av gresset.
Noen mennesker
får kaktusen til å blomstre på fingertuppene,
får febertrær til å flette seg i hverandre
og fylle skogene med floder av hete fabler.
Det gror langs breddene av blodet ditt.
Det trøtte hjertet ditt gror over av markblomster.
Det gror av menneskene. Verden gror,
og tankene bryter opplaget hvor de har rustet
så altfor lenge. Ankerkjettinger,
fortøyningstrosser, alt ryker. Det gror
av havet, fosser grønt om baugen på sekundene.
Noen mennesker
kommer tomhendt slepende på ballonger fulle av smil.
Noen mennesker
holder hendene ut, så kommer livet flagrende
og slår seg ned der, diktets Maria fly-fly,
den vesle vandrersken som med vingene signaliserer
at endelig, endelig er du til.
Noen mennesker
ser forundret på deg når du ber:
ikke gå…

Kolbein Falkeid
Bildet av planeten Kahoutek fant jeg her.

torsdag 21. september 2017

GJETERHUNDENE PÅ REINØYA

Når jeg nå tar opp bloggen igjen etter et halvt års pause, må jeg ta enda ett tilbakeblikk på året 2016 - 2017. Da produserte og sendte vi et NRK-program om gjeterhunder, nærmere bestemt de flotte Border collierne fra Reinøya her i Troms.


Det var NRK-fotograf Torbjørn og jeg som med jevne mellomrom dro ut til saue- og geitbøndene Elisabeth og Johnny og hundene deres, Tiny, Bess og Wilma.

Vi fikk blant annet bli med opp på fjellet for å samle villsau og ta dem ned til gården, en uforglemmelig tur der de flinke hundene fikk vist hva de virkelig kan brukes til. Samle og drive saueflokken etter klare beskjeder fra eierne sine.

Vi ble veldig glade i disse flotte folkene og det var et supert tema å jobbe med. Et minne vel verdt å ta vare på.

Programmet ligger her og er vel verd å se. Flotte hunder, fine folk og vakker natur. Veldig artig å jobbe med.