Tomas Tranströmer, Sveriges store poet, vant Nobelprisen i litteratur og har en gang besøkt Tromsø under Ordkalotten litteraturfestival i 2003. Han var rammet av slag i de siste leveårene og kunne ikke snakke, men hans kone Monica oversatte det han sa ved å lese han i hånda, og dette gjorde stort inntrykk på alle som hørte på.
Jeg kjenner for lite til diktene hans, og tror jeg tar med meg noen verk neste gang jeg besøker biblioteket. Diktet Schubertiana ligger i dikterisk form i mitt forrige blogginnlegg, men da jeg flyttet teksten fra nett, kom den over uten skilletegn og avsnitt. Og jeg kopierer den inn her som prosatekst også, fordi jeg syns den ble lettere å lese. Anneledes.
Innholdet er svimlende. Han skriver ofte om musikk, og det er Schuberts Fantasia for to pianister som omtales her. Et fantastisk stykke. Jeg hører for lite på musikk, tenker jeg, - og det er lenge siden Schubert. Men jeg fant musikken på youtube og har lagt en lenke i det forrige blogginnlegget mitt, der diktet står i sin opprinnelige form. Kanskje er det feil å gjengi det som en prosatekst, men det er en utrolig tekst, uansett.
- Hva kan vi stole på, spør han. Hva kan vi stole på når menneskehjernens endeløse vidder er krøllet til en knyttneves størrelse? Det får meg til å tenke på dagens USA, der Trump og Senatet snart innsetter en ny høyesterettsdommer i Trumps ånd og ødelegger enda en bit av den frie, amerikanske rettsstaten med nok en konservativ gamling. Ja, da er det viktig å lese Tranströmer.
Tranströmer med datter Paula og kona Monica avbildet i Gøteborgsposten etter Nobelprisutdelingen
SCHUBERTIANA
I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem. Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår. De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster. Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna. Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i något rum därborta och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra.
II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek. I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just den ladan i just den socknen. Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna försvinnande prick i landmassan. Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar han som får en flod att strömma genom ett nålsöga är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen. Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.
III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn. Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötslig ayxhugget inifrån inte kommer. Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende. De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.
V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyrahänder i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika. Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant. Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare de känner inte igen sig här. Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här. Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark, snigelspår och stålwire. Det envisa gnolandet som följer oss just nu uppför djupen.
Tomas Tranströmer
Innlegg
